Flight 434

I juni månad, flög vi fram över försommarens vidder, vi hade allt vi var oskiljaktiga. Vi delade lika vi var lika. Det här var innan jakten på kapitalet blev min största drift här i livet.

Sommaren var skön, vi satt i sandlådan i parken, det doftade av nyblommade nypon och klippt gräs, jag var allergisk men livet var underbart.

Det är kallt, ångesten dunkar i mitt bröst, har ingenstans att ta vägen, vill gå ned till spåren, vill hälsa på konduktören i rusande fart. Vill bort till ett vackrare land på andra sidan träden. Hon har just tagit farväl, hon har just gjort ett aktivt val, hon vill springa barfota, fritt på öppna nejder, fri från domedagsdressyrer. Jag står kvar på jorden, jag ser på.

Skolgården var så oskyldigt blå, vi dansade runt, vi var små, allt var inte bättre då, men lite bättre än nu. Det var jag, det var du.

Psykakuten, jag spyr flera gånger på vägen, dörrar åker upp, jag snurrar in, kramar filten, kramar porslin, väggarna och golven lutar som i lustigt hus. Jag famlar, ångesten i mitt bröst bultar, vill ut.

Tar jag min medicin kan jag vara nästa som alla andra. Vill du veta hur jag mår? Vill du verkligen veta hur jag mår? I mitt inre kan du få falla fritt.

Det fanns en tid då konsumtion gjorde mig lycklig, var lycklig i ögonblick av transaktion. Tal till mig kristalltakkrona, tala till mig skrivare i svart och vitt med multifunktion, tala till mig Mercedes Benz, ge mig svar.

Skuldsatt, med inbetalningskort bygger jag hus. Ge mig längtan ge mig rus, på uppfarten till mitt liv anlägger jag små stenar av glas, porslin och grus.

Jag sitter på en sten vid en sjö i en skog, vattnet speglar sig i träden utmed horisonten, solen sprider barmhärtigt sina sista strålar över oss ikväll, ger oss ett sista hopp om livet. Ta ingenting för givet kära du.

Ett inre farväl till materialismens fåfängda dans.